Aluminium finns nästan överallt omkring oss – i livsmedel, läkemedel, dricksvatten, köksredskap och olika vardagsprodukter. Men vad händer när denna metall ansamlas i kroppen? Forskning om aluminium i hjärnvävnad har väckt frågor om metallens betydelse för inflammation, nervcellsskador och neurologiska sjukdomar.
Var finns aluminium?
Aluminium är jordens vanligaste metall, men till skillnad från exempelvis magnesium, zink och järn har den ingen känd biologiskt nödvändig funktion i människokroppen.
Sedan den industriella framställningen av aluminium tog fart under slutet av 1800-talet har människans exponering ökat kraftigt. I dag förekommer aluminium i allt från livsmedel och förpackningar till kosmetika och läkemedel såsom i vacciner.
Docent Sture Blomberg har i två omfattande artiklar sammanställt forskning kring aluminiumets biologiska effekter. Han lyfter framför allt hur aluminium kan ansamlas i nervvävnad och påverka hjärnans funktion genom flera olika skademekanismer. [1, 2]
FAKTARUTA STURE BLOMBERG
Docent Sture Blomberg
- Svensk legitimerad läkare, docent och tidigare överläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
- Specialist inom anestesi och intensivvård
- Disputerade på forskning om svår kranskärlssjukdom.
- Gästforskare vid UCLA i Los Angeles 1992–1994.
- Volontärläkare inom Operation Smile sedan 2013.
- Engagerad i integrativ medicin, näringslära och forskning om miljöexponering och hälsa.
Aluminium kan ansamlas i hjärnan
När vi får i oss aluminium via maten absorberas endast en mindre del genom tarmen. En del utsöndras via njurarna, men aluminium som tas upp kan också fördelas till kroppens vävnader.
Nervsystemet är särskilt intressant eftersom många nervceller finns kvar under hela livet.
I de studier Blomberg hänvisar till har forskare undersökt hjärnvävnad från avlidna personer med Alzheimers sjukdom, multipel skleros (MS) och autism. I flera av undersökningarna har man uppmätt betydligt högre aluminiumhalter än i jämförande hjärnvävnad.
I en studie med vävnadsprover från olika diagnosgrupper rapporterades genomsnittligt förhöjda aluminiumhalter på:
-
105 % vid sporadisk Alzheimers sjukdom.
-
195 % vid familjär Alzheimers sjukdom.
-
234 % vid autism.
-
237 % vid multipel skleros.
Resultaten är en viktig utgångspunkt för Blombergs resonemang om aluminium som en bidragande faktor vid neurologiska sjukdomar. [2]
Hur kan aluminium skada nervsystemet?
Blomberg beskriver flera biologiska processer där aluminium kan påverka hjärnans känsliga miljö.
1. Inflammation och blod-hjärnbarriären
Hjärnan skyddas av blod-hjärnbarriären, ett system av tätt sammanfogade celler som reglerar vilka ämnen som får passera från blodet till hjärnvävnaden.
Aluminium kan påverka de proteiner som håller samman denna barriär. När barriärens funktion förändras kan genomsläppligheten öka.
Aluminium kan dessutom aktivera inflammatoriska signalvägar och bidra till oxidativ stress – ett tillstånd där reaktiva syreföreningar skadar cellernas strukturer.
2. Nervcellernas transportsystem påverkas
Inuti nervcellerna finns ett avancerat transportsystem som förflyttar näringsämnen, proteiner och andra viktiga ämnen.
Proteinet tau bidrar till att stabilisera detta system.
Blomberg beskriver hur aluminium kan bidra till förändringar i tau-proteinet, så kallad hyperfosforylering. När tau förlorar sin normala funktion kan nervcellens transportsystem skadas och bilda de trasselliknande strukturer som är karakteristiska för flera neurodegenerativa sjukdomar.
3. Skador på nervtrådarnas isolering
Många nervtrådar omges av myelin, ett fettrikt isolerande skikt som gör att nervsignaler kan färdas snabbt.
Oxidativ stress kan skada fetterna i myelinet genom lipidperoxidation. Det innebär att fettmolekyler bryts ned och förlorar sina normala egenskaper.
Blomberg lyfter denna mekanism i samband med multipel skleros, där skador på myelinet är ett centralt kännetecken.
4. Amyloid-beta och Alzheimers sjukdom
Amyloid-beta är ett proteinfragment som kan ansamlas i hjärnan vid Alzheimers sjukdom.
Blomberg beskriver forskning där aluminium påverkar både bildningen och nedbrytningen av amyloid-beta. I experimentella modeller har aluminium bland annat kopplats till ökad produktion av amyloid-beta och förändringar i hur proteinet bildar komplex.
Han framhåller detta som en viktig del av hypotesen att aluminium kan förstärka de processer som skadar nervcellerna vid Alzheimers sjukdom.
Aluminium och Parkinsons sjukdom
Ytterligare en mekanism gäller hjärnans dopaminproducerande nervceller.
Vid Parkinsons sjukdom skadas nervceller i ett område som kallas substantia nigra. Dessa celler innehåller normalt neuromelanin, ett mörkt pigment som bland annat kan binda järn och andra ämnen.
Blomberg beskriver forskning om hur aluminium kan påverka neuromelaninets bildning och därigenom försämra nervcellernas skydd mot oxidativ stress.
Det ger ytterligare en möjlig förklaring till hur ansamling av aluminium skulle kunna bidra till nervcellsskador. [1]
Kiselrikt vatten – en väg att öka utsöndringen av aluminium
En särskilt intressant del av Blombergs genomgång handlar om kisel, som förekommer naturligt i bland annat mineralvatten.
Kisel i form av ortokiselsyra kan samverka med aluminium och påverka hur det hanteras i kroppen.
I en studie på personer med multipel skleros ökade utsöndringen av aluminium via urinen ungefär 2,6 gånger efter intag av kiselrikt mineralvatten.
Även studier på personer med Alzheimers sjukdom har undersökt denna effekt.
Blomberg lyfter dessutom befolkningsstudier där halten aluminium och kisel i dricksvattnet har jämförts med förekomsten av Alzheimers sjukdom.
Sammantaget ger forskningen stöd för att kiselrikt vatten kan påverka kroppens utsöndring av aluminium. Det gör ortokiselsyra till ett intressant område för fortsatt forskning kring aluminiumomsättning och hjärnhälsa. [1–4]
Vad kan vi göra för att minska vår aluminiumbelastning?
Eftersom aluminium förekommer i många delar av vår vardag finns det anledning att vara medveten om hur vi exponeras.
Det handlar bland annat om att uppmärksamma aluminium i livsmedel, vissa tillsatser, köksredskap och andra produkter som kommer i kontakt med mat och dryck.
Samtidigt sätter forskningen om kisel ljuset på kroppens naturliga utsöndringsvägar och hur olika ämnen kan samverka.
Det centrala budskapet är att det inte bara är vad vi får i oss som spelar roll, utan också hur ämnen tas upp, transporteras, lagras och utsöndras ur kroppen.
Sammanfattning
Aluminium är en metall utan känd nödvändig funktion i människokroppen. Forskning har visat att höga aluminiumhalter kan skada celler genom bland annat inflammation, oxidativ stress och påverkan på nervcellernas proteiner.
Docent Sture Blomberg lyfter aluminiumets möjliga betydelse för flera neurologiska sjukdomar och framhåller särskilt ansamlingen i hjärnvävnad.
Forskningen om kiselrikt vatten tillför samtidigt ett intressant perspektiv: att kroppens utsöndring av aluminium kan påverkas genom kemisk samverkan med ortokiselsyra.
Kunskapen om aluminiumets biologiska effekter visar varför det är värdefullt att förstå vår miljöexponering och kroppens förmåga att hantera ämnen som saknar en naturlig funktion i vår biologi.
Läs mer
Artikeln bygger huvudsakligen på två forskningsgenomgångar av docent Sture Blomberg:
-
Blomberg, Sture (2026). Aluminiums olika skademekanismer. Tro, vetande & vetenskap. 4 mars 2026.
https://trovetandeochvetenskap.se/aluminiums-olika-skademekanismer/ -
Blomberg, Sture (2025). Är aluminium skadligt för hjärnan? Tro, vetande & vetenskap. 28 november 2025.
https://trovetandeochvetenskap.se/ar-aluminium-skadligt-for-hjarnan/
För den som vill fördjupa sig i forskningen rekommenderas särskilt Sture Blombergs båda originalartiklar, som innehåller en omfattande genomgång av studier, biologiska mekanismer och vetenskapliga referenser samt information om kiselrikt vatten.
Vetenskapliga studier
-
Davenward, S. et al. (2013). Silicon-rich mineral water as a non-invasive test of the ’aluminum hypothesis’ in Alzheimer’s disease. Journal of Alzheimer’s Disease, 33(2), 423–430.
https://doi.org/10.3233/JAD-2012-121231 -
Jones, K. et al. (2017). Urinary Excretion of Aluminium and Silicon in Secondary Progressive Multiple Sclerosis.EBioMedicine, 26, 60–67.
